Min historia...
Nu ska jag öppna mig lite, några av er har frågat vart jag bor så jag tänkte att jag kan berätta lite om de senaste året för er.
Jag är 172 cm och jag har alltid vägt mellan 64-67 kg (min högsta vikt var 69!!!!!!). Har aldrig brytt mig speciellt om min vikt, alltid velat gå ner ett kg eller två men vem brydde sig liksom?
Tog studenten förra sommaren och jag skulle klämma mig i en klänning som var för liten, hade inget val och jag behövde gå ner till 62 kg. Vilket jag också gjorde! Upptäckte hur mycket bättre jag såg ut när jag gick ner i vikt, så jag fortsatte. Hela förra sommaren åt jag jätte lite, tränade jätte mycket. Vart heeeelt fixerad vid vikten. Slutade umgås med kompisar endast för att kunna träna och äta nyttigt/inte äta. När jag umgicks med kompisar var det ju alltid att man skulle fika osv.
Kan berätta mer om min sommar i ett annat inlägg om ni är intresserade? Jag gick i alla fall ner till 56 kg och jag kände mig så stolt över mig själv, ville dock bli smalare smalare smalare. Jag hade nog blivit nöjd vid 51-52 kg tror jag.
I alla fall så åkte jag till USA för att jobba som au pair till hösten. Jag lovade mig själv att inte maten skulle få sätta stopp för mig, jag skulle börja äta normalt igen, skulle aldrig förlåta mig själv om jag var tvungen att åka hem pga ätstörning - det fanns inte på kartan. Sagt och gjort, jag började äta normalt igen. Dock började kilona ticka uppåt igen och det sved ju lagom mkt i hjärtat kan jag lova. Jag har verkligen försökt äta nyttigt och så, men det går fan inte i det här landet. Känns som att man blir tjock av att dricka vatten typ haha. Sen några månader tillbaka har jag verkligen hatat hur jag ser ut och jag har försökt svält mig själv, vilket har slutat i hets vilket leder till ännu mer viktuppgång. Jag väger just nu 64 kg och jag MÅSTE ner till 56kg innan jag åker hem. Jag vill komma hem smalare än när jag åkte. Det var inte många som såg mig när jag vägde som minst (precis innan jag åkte), men de som såg mig verkligen reagerade och frågade vad jag hade gjort. Alla var helt chockade, några sa åt mig att jag till och med hade blivit för smal. ÄLSKADE dessa kommenterar även fast det inte var deras business.
Jag vet att jag kan gå ner i vikt om jag bara vill tillräckligt mycket, men att bo i USA och gå ner i vikt är som att gå upp för den mest branta backen i hela världen + ha världens motvind. Det är så svårt! Jag vet att om jag inte hade åkt till USA hade jag legat på sjukt låga siffror just nu.
Men nu är jag så trött på att gå upp i vikt hela tiden, och jag har faktiskt chans att ligga på 55 kg till augusti. Bara jag kämpar riktigt hårt, därför känns det så bra att läsa era bloggar och läsa om hur ni kämpar för det peppar verkligen mig till att fortsätta kämpa och hålla hoppet uppe, tack! <3
Jag är 172 cm och jag har alltid vägt mellan 64-67 kg (min högsta vikt var 69!!!!!!). Har aldrig brytt mig speciellt om min vikt, alltid velat gå ner ett kg eller två men vem brydde sig liksom?
Tog studenten förra sommaren och jag skulle klämma mig i en klänning som var för liten, hade inget val och jag behövde gå ner till 62 kg. Vilket jag också gjorde! Upptäckte hur mycket bättre jag såg ut när jag gick ner i vikt, så jag fortsatte. Hela förra sommaren åt jag jätte lite, tränade jätte mycket. Vart heeeelt fixerad vid vikten. Slutade umgås med kompisar endast för att kunna träna och äta nyttigt/inte äta. När jag umgicks med kompisar var det ju alltid att man skulle fika osv.
Kan berätta mer om min sommar i ett annat inlägg om ni är intresserade? Jag gick i alla fall ner till 56 kg och jag kände mig så stolt över mig själv, ville dock bli smalare smalare smalare. Jag hade nog blivit nöjd vid 51-52 kg tror jag.
I alla fall så åkte jag till USA för att jobba som au pair till hösten. Jag lovade mig själv att inte maten skulle få sätta stopp för mig, jag skulle börja äta normalt igen, skulle aldrig förlåta mig själv om jag var tvungen att åka hem pga ätstörning - det fanns inte på kartan. Sagt och gjort, jag började äta normalt igen. Dock började kilona ticka uppåt igen och det sved ju lagom mkt i hjärtat kan jag lova. Jag har verkligen försökt äta nyttigt och så, men det går fan inte i det här landet. Känns som att man blir tjock av att dricka vatten typ haha. Sen några månader tillbaka har jag verkligen hatat hur jag ser ut och jag har försökt svält mig själv, vilket har slutat i hets vilket leder till ännu mer viktuppgång. Jag väger just nu 64 kg och jag MÅSTE ner till 56kg innan jag åker hem. Jag vill komma hem smalare än när jag åkte. Det var inte många som såg mig när jag vägde som minst (precis innan jag åkte), men de som såg mig verkligen reagerade och frågade vad jag hade gjort. Alla var helt chockade, några sa åt mig att jag till och med hade blivit för smal. ÄLSKADE dessa kommenterar även fast det inte var deras business.
Jag vet att jag kan gå ner i vikt om jag bara vill tillräckligt mycket, men att bo i USA och gå ner i vikt är som att gå upp för den mest branta backen i hela världen + ha världens motvind. Det är så svårt! Jag vet att om jag inte hade åkt till USA hade jag legat på sjukt låga siffror just nu.
Men nu är jag så trött på att gå upp i vikt hela tiden, och jag har faktiskt chans att ligga på 55 kg till augusti. Bara jag kämpar riktigt hårt, därför känns det så bra att läsa era bloggar och läsa om hur ni kämpar för det peppar verkligen mig till att fortsätta kämpa och hålla hoppet uppe, tack! <3
